I kolonistugan är allt som vanligt. Vi ställer in våra ryggsäckar, eldar i kaminen, städar, fikar ute i vårsolen och letar fram grejer vi packat undan. Bästa fynden är mina arbetsbyxor och min sekatör, dem har jag längtat efter! Bra utrustning och verktyg, det är viktigt, och som wwoofare har jag ofta saknat just dessa två grejer… Jag beskär hallonsnåret, krusbärsbuskarna och björnbärsbuskarna och eldar upp grenarna med en gång. Taggar i trädgårdskomposten blir jag bara arg på, bättre då att göra en rejält het eldning och använda kolet som blir kvar i odlingarna. Det är skönt att det här är vår plats, att vi kan vara här så länge vi vill och göra precis vad vi vill.
Vi hade planerat att komma hem från långresan lagom till säsongsöppningen av koloniområdet, dvs i början av april. Att komma hit är lite som att flytta in i en större variant av sin ryggsäck. Det vill säga, här finns allt jag behöver men inte så väldigt mycket mer. Det är ett enkelt och trivsamt boende. Vår stuga från 30-talet är 35 kvm stor, plus loft och källare. Litet hus, små problem, låg kostnad. Det finns 300 kvm trädgård att röja runt i och stora allmänna ytor att leka på. Sedan 2013 är detta vår oas i utkanten av betongen, och jag är rätt säker på att stugan är anledningen till att jag kunnat må så bra här i Göteborg fastän jag längtar till landsbygden. Den var också en stor anledning till att jag med en trädgårdsmästarlön på runt 20tkr/månad på två säsonger kunde lägga undan nog med pengar för att resa ihop med Tim i prick 470 dagar. Väldigt nöjd Klara!
Från och till dessa dagar hugger den ändå i mig, sorgen över att släppa resandet och lämna bergen och havet bakom mig. Att jag nu ska vara här. Att de nuvarande målen är mer riktade mot grönsakslanden och familj och vänner. Allt det som jag längtat till på slutet av vår tur men som är så totalt annorlunda mot vad vi vant oss vid.
När jag till slut packar upp stora ryggsäcken regnar det utanför och i händerna håller jag klätterskor och sele. Meh. Vad gör jag här? Hallå Patagonien och Canadian Rockies, ska vi leka igen?
“Ja”, svarar bergen på låtsas inuti mig, “men inte just nu. Vi ses en annan gång!”
//klara