“Kom! Vi ska åka på utflykt!” säger Marta och Williams, våra AirBnB-värdar. De har sett till så att jag fick snorkla med en av de lokala fridykarna, Keno, och nu har han bjudit med oss alla att hälsa på hans mamma som är tångdykerska. Kul!
Vi åker norrut från Pichilemu, svänger in på privata ägor klädda i eukalyptus- och tallplantage, och kommer ut igen vid kusten där uppbrutna klippor stupar ner mot havet. Små stigar löper här och var, mynnar ut vid stenstränderna hundra meter längre ner. Där skymtar små skjul och bodar, och överallt ligger cochayuyo på tork. Det är en stark, smidig sorts tång som växer bl a utmed den chilenska kusten. Här har den länge ingått som stapelvara i det lokala köket tillsammans med musslor, snäckor, fisk, krabbor och andra vattenlevande varelser.
Cochayuyo, Durvillaea antarctica, växer från tidvattenzonen och ner till ca 15 m djup. Likt andra kelpsorter bildar den undervattensskogar vilka fyller en vital funktion för ekosystemen som yngelkammare och skyddszon. Varje fot eller fäste skjuter ut flera förgrenade blad, upp emot 5 m långa och ett par centimeter tjocka. Bladen består av ett segt skal som omsluter luftfyllda håligheter, likt en sandwichkonstruktion. Detta gör att tången flyter upp mot ytan och solljuset. Cochayuyo har extremt god hållfasthet och klarar av stormar och vågor med hastigheter uppåt 150 km/h. Tufft…
Tångdykarna kommer till kusten under sommarmånaderna för att skörda, torka och packa tång. I Chile finns det fortfarande tusentals människor som arbetar med detta. Det är ett stundtals tungt jobb, men också fritt. De lever i små enkla hus vid havet och arbetar i samklang med tidvattnet.
Dykarna skördar varsamt i kelpskogarna för att säkra återväxten, de tar inte mer än ett par blad från varje fäste. Iförda våtdräkt, cyklop, snorkel, fenor, tunna vantar och viktbälte rör de sig utmed “sin” del av kusten, snorklar och dyker ner för att skära av tången strax ovanför fästet. Den luftfyllda tången flyter upp till ytan, vågorna för den med sig och spolar upp allt på stranden. Där väntar nästa person som släpar upp ruskorna ovanför tidvattenlinjen.
Överallt ligger tång på tork. I havet är den svartgrön, men när den torkar får den istället en kolafärg. Det ser ut som tusentals tjocka kolasnören ligger utspridda på klipporna. Råkar man kliva på en torr bit knastrar det till under foten och tången smulas sönder.
Den sista delen av arbetet är att återfukta den torra, hårda tången så att det går att vika ihop de långa bladen ett och ett till en prydlig liten bunt. Det är dessa som sedan säljs från tångstånd och i supermercados.
Att servera tång på restauranger är inte längre så poppis, men det är många som lagar tångsallad hemma. Tången blötläggs, hackas upp i småbitar, kokas, blandas med vinäger och salt, och serveras ihop med ex picklad lök. Det är mer konsistens än smak den tillför. För mig är nog det bästa med tång att det är en råvara rik på olika mineral och spårämnen, och såklart att jag får fridyka när jag skördar tare och annat hemma på västkusten.
Det är hur som helst en fin dag vid havet. Jag är glad att ha fått se hur denna resurs skördas och tas omhand här i Chile. I Sverige är det fortfarande en slimmad skara som titulerar sig tångdykare, men med tiden kommer blir det säkerligen fler!