Ibland går dagarna förbi i ett så skönt tempo att vi inte märker av tid över huvud taget. Vi vet när solen går upp och ner, det räcker så. Vi kom till Argentina i slutet av november och har tillbringat de flesta dagarna uppe i Anderna. Vi är långt ifrån surfen och havet, hänger istället runt på 2000-5000 meters höjd och skådar därifrån ut över den enorma slätt som sträcker sig ända till Buenos Aires på andra sidan kontinenten. (Högt där uppe ser land ändå ut som hav, det är ett ändlöst blålila skimmer som böljar mot horisonten).
Vi bär på ryggsäckar som är 30-40 kg tunga när vi går in, mat och utrustning väger mycket, men då kan vi också stanna i 7-10 dagar och leva gott. När vi går ut igen är vikten nere på 25 kg och vi flyger fram! I bergen finns vi och andra klättrare, där finns växter, djur och insekter, där finns väder och vind, där finns inte tillgång till internet. Det är som att hoppa tillbaka i tiden, till resorna som ung vuxen då kontakten med omvärlden skedde sporadiskt via datorer på internetkaféer. Vi klättrar, vandrar, pratar med folk, dricker mate, läser böcker, lagar mat och spelar Tantrix – världens bästa resespel om en gillar geometri och former. Jag går runt och försöker identifiera olika växter, men utan flora är det svårt att gissa sig till mer än vilken familj de tillhör. En del välbekanta vänner dyker upp och hamnar genast i vår mat; Maskrosor, nässlor, brässma, oxalis, bergssyra…
Jag är lycklig över att vara tillbaka i Argentina, där jag bodde och pluggade 2008-2009. Det var här jag lärde mig spanska och klättrade i höga berg för första gången. Det känns hemtamt och roligt att röra sig i samma terräng som då, och få visa upp allt för Tim som inte varit här innan.
Vi tillbringar vår 365e dag av äventyret med att gå upp på Cerro Vallecito, en 5470 meter hög bergstopp. Kl 2:45 är det uppstigning, 4:00 är det avfärd från vårt camp på 4300 m höjd, kl 9:30 står vi på toppen iklädda stegjärn, kängor, tre lager byxor, dubbla tröjor och dubbla jackor, dubbla handskar, keps, mössa och solglasögon. Det är illans kallt i vinden men vi kan inte sluta le och förnöjt babbla om att det är fint att vara just här, just nu! Sedan sätter vi av nedför berget igen för att gömma oss från vinden. Jag vinkar till Aconcagua som sticker upp högre än alla andra toppar och tänker att jag nog aldrig kommer att ta mig uppför det berget, men att det inte gör något. Det finns andra, nya drömmar som väntar framför mig.
Det känns som att all tid vi har här i södra Sydamerika är en bonus. Vi har redan fått uppleva så mycket, se olika platser och träffa vänner. Nu kan vi göra lite vad som helst i ett makligt tempo och det känns enkelt och bra, bara sådär. En del filosofiska bollar som jag jonglerat med de senaste åren landar, och jag känner mig lugnare och mer tillfreds med mig själv och livet.
Prestigelöst. Skönt.
