Idag är det den allra sista dagen i Sydamerika. Dag 462 tror jag. Ikväll flyger vi tillbaka till Europa, och resan har i princip nått till sitt slut. Det känns overkligt lugnt i kroppen.
Det är fint att vi ska åka hem. Ordet hemtrevligt får en ny betydelse medan vi packar ryggsäckarna en sista gång, beställer en taxi till kl 19, kliver ut genom dörren på Calle Thames och går och beställer en god kaffe. Regnet öser ner. Jag hade tänkt ta med Tim till San Telmo och gå på söndagsmarknaden, full av tingeltangel, gaucho-knivar och tangodansare, men vi kanske inte kommer så långt…
Vi har haft en vecka i Buenos Aires som avslut, med ett supermysigt AirBnB-boende i hipstertäta Palermo. Gått på de vanliga turistattraktionerna i stadens olika kvarter, lekt konstvetare, ätit världens godaste glass, hängt med mina gamla vänner, åkt båt i floddeltat, gått på restauranger och druckit drinkar.
Igår kväll på Plaza Armenia var det ett brasilianskt trumband som spelade och runt åttio personer som dansade. De körde stenhårt i tre timmar, allt från stapplande tvååringar till oväntat viga sjuttioåringar. Jädrar vad med energi och glädje! Det blev Le Grand Final. Tack Argentina, jag behövde få komma tillbaka och leva ut det jag inte hann eller kunde som student i BsAs 2008-2009.
———————–
När jag skrev till mitt nätverk om vår resa innan vi stack iväg i december 2016 avslutade jag brevet med “vi ses på andra sidan”, och mamma tyckte det lät som om jag skrev om döden. Det menade jag såklart inte, för den här resan har handlat om att leva.
Att leva ut drömmar och rädslor, att fläta ihop livet än tightare med den jag älskar och att få vara bortom Sverige för att få perspektiv på livet hemma.
Hemma.
HEMMA!
Snart ses vi
//k