Minnen och möten på rot

”En trädgård består av träd, gräs, blommor och buskar. Men den är framför allt gjord av tid.”

Lotte Möller, ”Trädgårdens Natur”, Bonniers 1992

Vi träffades första gången våren 1995, trädgården och jag. En ung småbarnsfamilj hade vuxit ur sin lägenhet. Till den nya, rymligare bostaden fanns ett grönt extramaterial som ingick i köpet.  Ingen i familjen visste något om kompostjord, bladlöss eller daliaknölars vintervanor. Vi var trädgårdsanalfabeter.

Första träffen mellan oss och trädgården blev brutal. Flyttbilen råkade köra på ett syrenträd och orsakade en kraftig grenfraktur. Sedan dess har det trädet blommat ungefär tio gånger intensivare än systern på andra sidan infarten.

Lotte Möllers klassiker från 90-talet, ”Trädgårdens natur”, är citerad här ovanför. En trädgård består av tid. Precis som en relation. Vi bygger en gemensam historia som ibland tar sig oväntade vägar.

Trädgården är en egen personlighet. Jag och den har lärt oss att stå ut med varandras egenheter. Ibland har vi helt olika uppfattning. Till exempel om vitsen med en clematis – ett område där jag till slut har fått ge mig. Så clematis har vi ingen.

Men för det mesta är trädgården en förlåtande och generös natur. Hur slarvig, lat och försumlig jag än är finns alltid en nästa vår som dyker upp så småningom. En nästa metod mot bladlöss, ett nästa försök med en rossort som jag har förälskat mig i. Jag undrar om det inte är därför odling och trädgårdsjobb används i rehabilitering av kropp och själ. En trädgård är själva essensen av begreppet hopp.

Vi flyttade in i en historia som är äldre än vi själva. Det som nu är ett lummigt villaområde var utmark och öppna fält för hundra år sedan. Kvarteret heter Backstugan vilket på sitt eget sätt berättar om Falkenbergs förflutna som en förvuxen bondby.

Någon gång i det förflutna, kanske redan på 40-talet, planterades det blåregn som nu öser ner över oss varje försommar och den kastanj med röda blommor som varit tak över otaliga sommarfikor och barnkalas.

Jag kommer aldrig ihåg sortnamn och varje försök att stila med latin försvinner med försnillade etiketter ner i komposten. Men trädgården har sitt eget minne. Växterna är i stället grundligt förknippade med personer och händelser. Funkiorna och irisarna heter till exempel Janne efter vaktmästaren på mitt förra jobb. Han förvandlade rabatterna vid cykelställen utanför arbetsplatsen till kvarterets stolthet. Utan att han visste om det blev hans dagliga möda en grundkurs i trädgårdsodling under mina första år i huset. Jag höll koll, där vid cykelstället. När Janne klippte rosorna, då tog jag fram sekatören när jag kommit hem. Täckte han över nedvissnade perenner med granris, ja då hände samma sak hemma hos mig. Tack Janne för allt jag fick lära mig. Och för funkiorna och irisarna som du gav bort när du avvecklade din egen trädgård!

I ett hörn växer ett bestånd med konvaljer. De heter Eivor. De är rätt många nuförtiden. Jag fick en hink med några uppgrävda plantor en kväll när Eivor och jag jobbade tillsammans. Den lilla ruggen har vuxit till sig till en marktäckare. Jag är lite blödig när det gäller att hålla efter dem. Vi har en liten grej, konvaljerna och jag. Liljekonvaljer fanns i mammas brudbukett och konvaljer var dekor på den silversked jag fick i ettårspresent. (I min generation ansågs det normalt att folk som fortfarande åkte sittvagn samlade silverbestick.) Konvaljer är doften av mycket speciella försommargryningar när jag var tonåring och plockade buketter på hemvägen för att blidka föräldrar som hade en, enligt mig, helt apart uppfattning om lämplig hemkomsttid.

Lyckoklövern heter Signe efter en äldre dam som räddade oss från livspussel-kollaps när barnen var små. En gång hade hon med sig varsin blomkruka med nyplanterade små kottar (rizomer) till våra egna ”kottar”. Vi och barnen kunde dag för dag se skotten växa upp till små klöverliknande blad och vita blommor. Under åren har kottarna blivit fler och fler. Växtens, inte våra egna. De sistnämnde blev däremot vuxna och flyttade hemifrån. Lyckoklövern bor numera i stora krukor på altanen. Det är något särskilt med dagen i maj när jag tar fram övervintrade rizomer från överlevnadslägret i växthuset, och lägger ny jord, vattnar och börjar vänta på de små livsglada skotten. Då är det vår på riktigt.

Plommonträdet är en ättling från ett uråldrigt träd i en trädgård i Malmö. När svärföräldrarna för 15 år sedan var tvungna att göra slut på lidandet för denna trotjänare och producent av Världens Godaste Plommon innan något riktigt allvarligt inträffade, ja då skakade en och annan grundval i tillvaron. Efter den sorgliga hädanfärden grävde vi upp ett av rotskotten, exporterade det till Halland och gjorde ett eget träd av det med lite hjälp från lokal trädgårdsmästare.

Från samma trädgård i Malmö kommer ”Det vandrande smultronstället”, en revande sort som dyker upp i stor mängd på ny plats varje säsong.

Sådär kan jag hålla på: Här växer gula rudbeckian Martina, vita löjtnantshjärtat Ingrid och den röda pelargonian Anita.

Här finns minnet av hösten när vi grävde för bergvärme (den rabatten blev sig aldrig riktigt lik igen och vi kan fortfarande se på gräsmattan var grävskopan stod). Och platsen där sandlådan en gång fanns blev ett kryddland med plantor från Susannes växthus. Där växer också den kinesiska gräslök som jag under en rolig midsommarutflykt med goda vänner tjatade till mig av en kryddodlare i Kristianstad fast växten inte var till salu.

På ytan kan den se ut som en rätt ordinär villaträdgård. Men jag ser ett myller av möten, människor och minnen.

Jag trodde aldrig, den där maj-dagen 1995 när flyttbilen backade in i syrenen, att husets gröna inramning var en egen personlighet. Med stabil grund och djupa rötter men är aldrig främmande för att pröva nytt. (Med vissa undantag för till exempel clematis. Där gick tydligen gränsen.)

Det finns vackrare och bättre planerade. Definitivt finns det mer välskötta trädgårdar än vår. Men den hade inte varit en trädgård utan alla de människor och händelser som är dess historia. På det sättet är den rätt lik mig själv. Det är väl därför vi trivs så bra ihop. Och nästa år får vi en ny chans.

Krönika av Eva Bergengren

Foto Linda Tengvall