Sedan vi kom över till Kanada i mitten av juni har vi haft fullt fokus på att klättra. Granit, kvartsit och lite kalksten. Höga klippor och stora berg. Vidunderliga utsikter. Väldigt vackert och väldigt roligt!
Vi fick sällskap av vår vän Hampus efter ett par veckor, så var vi plötsligt tre som kuskade runt i den van vi köpt. En sorts vardag växte fram. Vi sov under mosstäckta cedrar och granar utmed timmervägar, slängde oss varje kväll i den iskalla floden och handlade goda grönsaker och surdegsbröd på Bondens marknad på lördagarna. Vi värmde upp inför större äventyr på the Chief, den 400 meter höga granitvägg som hovrar ovanför Squamish och Howe Sound. Vi blev snabbare och starkare som klättrare, filade på teknik och hantering av utrustning.
I slutet av juni körde vi genom Klippiga Bergen till området kring Banff och Lake Louise och mötte upp med en gammal kanadensisk vän, Jesse, även han klättrare. Det är himla trevligt det där, att ha ett nördigt intresse som gör det mycket enklare att finna Riktigt Goda Vänner från olika platser på denna jord, vänner vilka en sedan kan hälsa på och leka med. Jesse guidade runt oss till olika klippor och campingar, fixade fram guideböcker och visste var vi skulle klättra vid olika tidpunkter och väderlek.
I mitten av juli hämtade vi upp vår vän Oskar i Calgary, och så var vi fulltaliga. Vi köpte stegjärn, isyxor och frystorkade middagar och stack sedan upp i the Bugaboos för att klättra alpinturer. Tjo! Det är en riktigt skön känsla att först köra ut i ingenmansland, sedan hiva upp sin 35kg tunga ryggsäck på ryggen och med tomtesteg knata ytterligare fyra timmar uppför till ett gråvitt landskap med spetsiga bergstoppar och hängande glaciärer, pyntat med små lågväxande alpblommor och gräs. Det känns tomt, fritt, ingen civilisation ska gnaga sig in i denna storhet. Vi är minst 150 klättrare som campar där uppe mellan topparna, men vi märks knappt. Likt små myror ser de ut, svarta prickar som långsamt tar sig upp för klippor och snöfält. Vi ger oss ut på toppturer, känner in landskapet, kvalitén på klippan. Det är långa dagar bland bergen. Tim och jag avslutar med en brant led som heter Wildflower. I alla sprickor och gropar växer det små skönheter, jag hejar till dem när jag klättrar förbi. Så fina! Dryas octopetala, Sedum integrifolium, Silene acaulis, Cassiope tetragona… (Det där med att jobba på botanisk trädgård, det sätter sina spår.)
Vi tycks befinna oss i en solig anomali denna sommar, med några få regniga dagar sedan början av juni. Uppe i Bugaboos, känt för sina åskstormar och hårt väder, får vi regn på oss en ynka timme. Då har vi kaffebjudning i tältet och tycker mest att det är mysigt. I British Columbia, den västligaste delstaten i Kanada, har det varma vädret betytt torka och skogsbränder. Det har inte varit moln vi sett på himlen utan rök från de över tvåhundra bränder som rört sig genom landskapet. När vi har klättrat högt upp har vi sett rökdiset ligga som ett lock över dalarna. Jag har aldrig befunnit mig i något liknande i den norra hemisfären, får istället minnesglimtar från Indonesien och Laos. Det är en stark påminnelse om mänsklig aktivitet och ett föränderligt klimat. På kvällarna läser jag en bok om ekologins historia och grunnar över vad det är för idéer och kultur som styrt oss dit vi nu befinner oss som mänsklighet. Jag svajar mellan att tycka att vi är oerhört korkade som art till att tänka att vi, som alla andra arter, försöker överleva efter bästa förmåga. Hoppar ut till det stora perspektivet och tänker att planeten och biosfären kommer fortsätta att förändras och leva vidare oavsett vad som händer de kommande århundradena. Jag bär fortfarande på känslan av att vi bryter ned och förstör jordens ekosystem i onödan, att vi skapar ett lidande som inte behöver finnas, att vi är själviska som utrotar andra för att själva ta plats, men jag är inte längre 15-20 år och fly förbannad på alla personer som inte hjälper till att ändra vårt levnadsmönster. Det är så många parametrar som påverkar våra livsval, så mycket som ska stämma överens med ens personlighet och omgivning för att förståelsen för och viljan till förändring ska uppstå.
Den hugger ju i mig ibland, skammen över att jag under dessa månader som nomad mest tycks vara en del av problemet. Fast, säger jag inom mig, näe… Gå och göm dig! Jag vet att jag är en del av problemet, en av alla som nyttjar för mycket resurser, men jag är också en del av lösningen, en av alla som bit för bit hittar sätt att leva inom planetens gränser. Det finns ju ingen mening med att ge upp drömmen om något bättre för kommande generationer. Precis som Folkhemmet en gång var drömmen så är vi många som nu förvaltar det regenerativa samhället, det hållbara, det robusta, det mindre antropocentriska samhället. Forza. Som små, små prickar på ett berg rör vi oss sakta framåt, uppåt.