Vad ska jag göra? Vad?
Ingenting.
Jag är på besök, en turist som andra. Utan sammanhang och utan plats.
Runtomkring oss är gatorna nerlusade med papper, godispåsar och allsköns skräp. De färgglatt pimpade bussarna ryker svart när föraren trycker på gasen. Barn säljer frukt och tingeltangel på gatan istället för att vara i skolan. När regnet faller svämmar dagvattenbrunnarna över och en brun slush flödar fram.
Nicaragua är fattigt i ekonomiska termer. 1 kr = 4 córdobas. Det är många som lever på några få slantar om dagen. I Sverige lägger vi runt 12% av vår inkomst på mat, här är den siffran mångdubbelt högre. Det är majs, ris och bönor, ca 50-70 córdobas/kg, som gäller för de fattigare. Har en råd kan en gå till en cómedor och äta vilket kostar runt 50 córdobas. På de finare restaurangerna räcker det till en kopp kaffe, medan ett mål mat kostar ca 200 córdobas per person.
Bostäder delas ofta mellan tre-fyra generationer, det är för dyrt att köpa mer mark eller en till bostad. Motorcykeln är ett familjefordon som används till att frakta allt möjligt. Bensinen kostar 24 córdobas/6kr per liter. Barnen betalar en slant för varje resa om de åker buss till skolan, uppklädda i blåvita uniformer.
Handlarna säljer lite av varje, lite överallt. Den klassiska marknaden kring busstationen ser kontrollerat kaotisk ut. Kakor, soppborstar, bromsbelägg, cola, bananer, stekt kyckling, batterier, t-shirts, armbandsklockor… Det går nog att få tag på vad som helst, om en bara fattar systemet och kan leta.
Värmen ligger runt 25-30 grader dag som natt. Regnar det har vi tur, då svalkar det lite. Det växer så det knakar överallt. Yuccapalmer, bananplantor, sockerrör. Kossor betar fritt överallt, alla vill ha den extra inkomsten från mjölken men få har en egen bit land att hägna in. Istället trampas odlingar ner och arbete förstörs när djuren mumsar sig fram, omedvetna om stängsel och tomtgränser.
Ett politiskt kaos gör livet svårt för många. Efter en diktatur i början av 1900-talet följde Sandinisternas kommunism/socialdemokrati som aktivt motarbetades av Reagans USA genom att guerillatrupper fick pengar och vapen. Sedan följer 30 år av svajig demokrati med stora lån hos IMF, som ställer orimliga krav på hur pengarna ska användas. USA döms i Haag-domstolen att betala ett vite för kostnaderna för återuppbyggandet av all infrastruktur som förstördes under guerillakriget mot Sandinisterna, men vägrar att betala.
Allt tycks för jävligt, och ändå är människorna omtänksamma, varma och trevliga.
Jag hittar inte mitt sammanhang. Vi är här men jag känner mig inte som hemma. Jag vill ju så gärna agera på orättvisor när jag ser dem men här, ja tjena, var ska jag rimligen börja när jag samtidigt känner att jag inte hör hemma?
Passion för att förändra, det har jag gott om, men jag börjar lära mig att rikta den in mot projekt som jag faktiskt blir glad och stark av att arbeta med, istället för att jag tar på mig saker och ting för att Någon måste göra Något. Den när känslan av att vara Någon, den har lett mig vilse många, många gånger. Inte nu.
Istället för att dra i något så väljer jag att lämna Nicaragua. Vi har redan mött många fantastiska människor som vill vara här och som driver på förändringen mot ett hållbart samhälle.
Till exempel människorna som köper sköldpaddsägg från strandens bybor, vilka gräver upp dem för att sälja som mat på marknaden. Istället grävs de ner igen i ett skyddat område och sedan släpper sköldpaddsvännerna ut de små djuren när de kläckts 45 dagar senare. “Om tio år kommer de som överlever livet i havet att komma tillbaka hit och lägga nya ägg!”
Eller den pensionerade, surfande kanadensaren som fått en lastbil att komma ut till byn Las Salinas Grandes varje lördag för att samla upp återvinning och sopor istället för att allt bränns mellan de små husen.
Gör det som känns rätt och som du blir glad av, så brukade många kloka vuxna säga till mig när jag växte upp. Men det tog lång tid att våga följa det spåret utan att känna sig skamsen för att inte hjälpa till överallt, jämt.
Jag ser fram emot att lista ut vad det är jag ska göra hemma på västkusten de kommande åren, för det är där jag blir glad av att vara!