Dimman ligger tjock över kusten. Vi går ner på stranden ihop med AirBnB-husets hundar, Lobo och Luna, och rekar surfen. Inte så illa… Det ser kallt och grått ut, helt perfekt om en vill surfa i fred. Det vill jag oftast, som den mediokra men lyckliga surfare jag är så känns det skönt att inte behöva ta hänsyn till någon annan i vattnet. Tim har lite ont i nacken och får ibland stanna på land medan jag drar på mig den fuktiga dräkten, vaxar brädan och knatar tillbaka till havet. Nu kör vi! Steg för steg lär jag mig att läsa vågorna och strömmarna, kan placera mig bättre i brytet och får åka längre och längre. “Aaaaaaaah!” skriker jag högt till ingen särskild när jag glider av mitt livs längsta våg. Sjukt fint det här. Vi har boende för en månad och livet är enkelt.
Här i Pichilemu, Chiles “Capital of Surf”, flockas Santiagoborna på veckosluten. Oavsett om det är soligt eller mulet så fylls stranden av familjer med färgglada sol-tält, och hela bukten blir prickig med surfbrädor. Även om vågorna är för små för att kunna surfas så släpas softboard efter softboard ner till havet. “Hihihi”, fnissar vi inombords, återigen glada över att ha fått surfa så mycket att vi är förbi nybörjarstadiet. Vi håller oss en bit ut vid La Puntilla där vågorna först bryter, och undviker därmed horderna som ligger i strandbrytet längre in.
Det tar drygt 3h att köra hit från huvudstaden, och som semesterort har byn vuxit till dubbel storlek sedan sist jag såg den, år 2009. Vi pratar med vår granne som växte upp här i mitten av 70-talet. “Då var det fortfarande bara en pyttig fiskeby. Där centrum ligger idag fanns en gård med hästar, allt runtomkring var bara glesbefolkad landsbygd, och här uppe på kullen hade vi ett av de få husen. Vi fick koppla en 200 meter lång slang till en post där borta för att få vatten till huset. Det är annorlunda nu så klart, hus och folk överallt, men det är fortfarande lugnt och skönt här. Tranquilo”.
Vi håller med. Det mesta vi behöver finns på promenadavstånd, och är det något vi inte kan hitta – t ex fenor så att jag kan få fridyka lite – så frågar vi runt. Det löser sig om vi har tålamod. Våra värdar på AirBnB-boendet kan tipsa om det mesta och hjälper till med småsaker som att tvätta kläder, ordna med ved till kaminen osv. Eftersom vi inte har bråttom över huvud taget utan snarare sitter inne med fler timmar att hitta på något med än vad vi har idéer till, så är allt bra. Det ger oss chansen att tänka kring att Komma Hem. Efter att ha rest i över 450 dagar, hur kommer det kännas att vara mitt i det vanliga livet igen, pang bom?
Tim ska tillbaka till sitt jobb inom kullagerindustrin men kommer att tillträda en ny tjänst, och jag kommer antagligen att få jobba med ett grymt gäng människor som alla driver hållbarhetsfrågor på ett rationellt och praktiskt vis. Ingenting är 100% uppstyrt, inga skriftliga avtal finns, men det känns bra ändå. Jag får fortsätta som trädgårdsmästare och handfast visionär i riktning mat-odling-utveckling-utbildning, och det är ju vad jag arbetat mot de senaste åtta åren, för att det är r o l i g t.
Det är sannerligen viktigt att drömma stort och prata högt om drömmarna, hur ska en annars få hjälp att genomföra dem?
