Nu har vi hunnit leverera ut 13 av 18 veckors grönsaker till årets andelsägare hos Earthculture Farm. Det känns bra. Vi kan andas ut – det kommer gå vägen även i år. Trots torkan under högsommaren har vi kunnat skörda fulla andelar varje vecka, även om det ibland känts som att det ska bli en mindre mängd innan vi börjat plocka ihop allt. Mångfalden i odlingarna är styrkan, alltid finns det något som växt till extra bra. Kanske har vi dömt ut en gröda som sedan kommit igång igen, t ex salladslökarna som vi klippte ner men som envist pumpade upp nya blad och fick åka med i andel nr 12. Sedan i augusti har grundbulten i varje andel helt klart bestått av tomater och körsbärstomater från de 300+ plantor som står i gårdens växthus. En väldoftande tomathimmel på ca 100 kvm vars plantor snart ska slutkördas, plockas ner och komposteras. Livets cykler, de snurrar vidare.
Jag ska också komposteras, typ. När oktober tar slut tar även min säsongsanställning slut, och jag behöver återigen ut och fiska på arbetsmarknaden. Sedan 2014 har jag varit projekt- eller säsongsanställd, innan dess drev jag eget i fyra år med en mängd kortare uppdrag på mitt bord. Att ha ett fast jobb med en fast inkomst börjar locka… Friheten som kommer med att ha kortare anställningar börjar kännas mer som ett tvång, hellre skulle jag nu vilja veta att arbetsplatsen jag går till kommer att vara densamma en längre tid. Att (den låga) lönen jag får ut under 6-9 månader inte behöver omdisponeras för att räcka till 12 månader. Att även jag är värdig ett bolån, enligt banken.
Rent krasst är det alltså en ekonomisk fråga. I mitt förra inlägg avslutade jag med att konstatera att jag hellre har ett jobb vid sidan av odlandet än att odla större och större arealer för att få en dräglig inkomst, men därmed också tvingas jobba dygnet runt. Tills dess att mat börjar uppvärderas och jordbrukaren får en vettig lön kan jag alltså tänka mig att ha ett ben kvar i en mer högavlönad bransch, för att jämna ut min privatekonomi.
Långsiktigt så är planen att få fatt på mark ihop med Tim så att jag kan odla för avsalu ihop med någon annan bonnig människa. Efter att ha pratat med jordbrukare och besökt gårdar både i Sverige och runt om i världen så är min uppfattning att de som lyckats bäst med att driva en gård är de som haft en ekonomisk buffert vid start. De är lugnare och lyckligare. De håller i långa loppet. Det handlar inte om att ha en miljon på fickan, men i alla fall ett par hundra tusen.
Jag har ungefär 5000 kr på fickan.
Från den 1a november letar jag därför efter ett jobb som mer än gärna får knyta an till mina kunskaper inom odling, växter och permakultur, men som framför allt låter mig återfå en privatekonomisk balans. Det bästa scenariot är om detta jobb med tiden kan utföras på deltid och på distans. Jag ska försöka vara en odlande Robin Hood och omfördela resurser från en sfär med för mycket pengar till en sfär med för lite pengar. Det känns onekligen bra att ha en ingenjörsexamen i bakfickan vid tillfällen som detta…
