Det började i tapetserarverkstaden

 
Vi backar bandet 30 år i tiden. Året var 1989 och jag hade fått en lärlingsplats hos min far som var tapetsör. Mina föräldrar hade en gård i Ljungby utanför Falkenberg, en gård som var på väg att avsluta livet för oss alla när jag var 20 år.

Blixten slog ner i huset och hela familjen fick mitt i natten kasta oss ut genom fönsterna för att rädda oss. Allt annat gick upp i rök. Jag minns att det jag hade mest lust att rädda var mina mycket slitna Lee jeans, men som tur var så släppte jag den mycket dåliga idén.

Den gamla vackra hallandslängan, som pappa hade renoverat i 10 års tid, var helt ödelagd. Han hade bara en ytterdörr kvar att måla, sen hade allt i stort sett varit färdigt, men ödet ville något annat. Verkstaden klarade sig däremot, och efter att huset byggts upp igen, var det i den jag började min karriär med hantverk och kreativitet.

 
Men ganska snabbt märkte jag att näsan började rinna, ögonen blev röda och kliade och astman gav sig till känna. Tyger och gamla stoppningar är fulla av liv, ni vet sådana där förfärliga kvalster och annat oläckert. Det var de små typerna jag inte klickade med, så jag fick kapitulera.

Jag bröt en tradition som jag hade tänkt föra vidare i släkten, efter min farfar (som jag kommer berätta om längre fram) och min far. Båda riktigt duktiga hantverkare. Men livet ville ändå att jag skulle stanna kvar i den där verkstan som slapp undan lågorna i den stora branden. Jag fick nämligen upp intresset för färger och penslar, anmälde mig till en målarkurs hos en duktig konstnärinna i Falkenberg och blev förälskad i de möjligheter som färgerna gav mig.

Först var det tavlor, i olja. Men otålig som jag är så hoppade jag snabbt över grundmomenten och började experimentera. Jag märkte att jag kunde se och känna hur färgerna jobbade ihop och sedan den dagen har jag burit mina penslar i fickan varje dag.

Det var också där i Ljungby som jag och pappa gjöt betonggolv i den gamla charmiga ladugården. Vi slet så armarna var blå, min söta far hade glömt att betongen skulle beställas med fördröjning. Det var sommar och vi hade inte lång tid på oss innan det blev enormt svårarbetat. Men vi klarade det och efter att allt hade torkat och lite annat hade fixats så hade vi helt plötsligt öppnat en inredningsbutik som fick namnet Byagårdsbutiken. Döpt efter gården som till slut ville oss väl.

Jag målade massor av möbler och vi gick på auktioner tillsammans. Där ropade vi in fina klenoder och gamla möbler som många gånger varit besökta av små rackare som gjort hål både här och där. Men med varsamma händer tog vi tillsammans hand om inköpen. Vi var ett bra team. Ett mycket bra team.

 
Det var så allt startade och det har hänt mycket sedan dess. Nu bor jag på en annan gård, har förvandlat en annan lada till inredningsbutik och har dessutom startat ett uppskattat Bed and Breakfast och mysigt café. Framöver kommer ni att få följa mitt livet här på landet utanför Tvååker.

Varmt välkomna!

 

 
Följ Jane på Facebook och Instagram @junkstyle_and_jane