Först tänker jag be några av er om ursäkt. Det här kommer bli flummigt och antagligen inte tilltala alla. Den eviga förbannelsen med att fundera på det som följer, är att man sällan kommer fram till några svar utan bara fler frågor. Vettigast hade kanske varit att låta bli, men det vill jag inte. Flummet behöver jag och det kan vara riktigt utvecklande emellanåt. Däremot ligger det en utmaning i att kunna stänga av för att inte missa verkligheten.
Vi har varit på begravning. Det har tyvärr blivit att par stycken de senaste åren.
Den här gången var det Görans tur att gå före oss andra. Nu måste vi som hade äran att få ha honom i våra liv, lära oss att leva utan honom. Hans hjälpande händer, humor, hesa skratt och underbara energi. Jag kommer sakna att vinka till honom och de stora hörselskydden när de skumpade förbi på gatan här utanför i den röda lilla trädgårdstraktorn, på väg in till stan för att hjälpa någon med trädgårdsskötseln. Jag kommer sakna de gånger han stannade till och pratade och skojade med barnen. Från den dagen vi flyttade hit var hans och Rigmors promenader ett självklart inslag i vår vardag och omgivningarna här på Bobergs Udde. Göran tog vara på sina dagar och verkade veta hur man njuter av livet.
Kvällarna efter dödsbudet, under begravningen och lång tid framöver snurrar tankarna. Så är det varje gång. Döden är orättvis och skrämmande men också en skoningslös påminnelse om att vara tacksam för de som finns i ens närhet. Alla känslor vaknar till liv.
I tystnaden före begravningsceremonin, mellan prästens tröstande ord om fina Göran, under psalmerna, snurrar tankarna. Ena stunden är man här, nästa är man det inte.
När vi lagt oss på kvällen knakar det i kugghjulen åter igen.
Hit men inte längre.
Det finns ett rum inom mig dit det bara går en nyckel. En enda antik rostig nyckel snirklig och tung. Dörren är tjock, snidad av massivt trä med gångjärn som knarrar. Beslagen och nitarna som håller ihop den är smidda av hit-men-inte-längre.
Rummet ligger djupt begravet under tjocka lager av hud och kött, ben och märg. Valv och väggar formade av personligt utrymme och stolthet. På golvet framför dörren vaktar min trogne följeslagare och beskyddare. Tystnaden. I karmen ovanför finns en inskription. “Jag klarar mig själv”.
Ingen har någonsin fått komma in dit utan min tillåtelse och fram till idag finns det egentligen bara en levande varelse som kommit längre in än någon annan. Tess har tämjt Tystnaden som oftast släpper förbi henne, då får hon stå i dörröppningen och kika in. Ibland ställer han sig i vägen av gammal vana, trots att jag inte vill. När det händer måste jag själv mota bort honom för jag vill att hon ska komma förbi. Fast riktigt hela vägen in har hon aldrig fått gå. Det får ingen. Inte ens hon, och hon kommer bara så långt när jag är med.
Jag skriver om den där delen av dig där ditt sanna jag bor. Där själen? bor.
Den som vi som någonsin älskat en annan människa, kommit dem nära och förlorat dem för evigt, så innerligt vill ska finnas kvar och leva vidare, för vi vill inte möta tanken på att vi kanske aldrig någonsin kommer ses igen.
Utrymmet som gör mig till den jag är och dig till den du är. Där våra innersta känslor och tankar flyter omkring helt ocensurerade innan vi släpper ut dem i världen. Min programmering, min personlighet. Grundläggande värderingar som verkar ha funnits där redan från början. De leker och bråkar, skrattar och gråter. De är en gåva och en förbannelse, egoistiska och givmilda. Där samsas olika storlekar av samvete, självförtroende, medmänsklighet, lojalitet, temperament, tålamod och ego. I hyllor på väggarna och lådor på golvet bor hemliga tankar som är mina egna, bara mina och ingen annans. De föds med mig och dör med mig utan att någon utanför ens vetat att de fanns.
Jag tänker att alla kanske har ett sådant “rum”? En plats dit bara vi själva har full tillgång. Ett utrymme som är vårt eget. Hur öppen man än är, finns det delar där inne, som aldrig kan delas med någon. Där man får vara som man är med sina mest ärliga känslor. Mentalt naken utan en tråd på kroppen, endast iförd generade hårväxt och hängig gubbrumpa.
Det är en plats som vi kanske inte tänker så mycket på medan vi har fullt upp med att leva, men som möjligtvis är den som har satt avtryck hos andra den dagen vi är borta.
Vem vet. Antingen dör det som bor där inne tillsammans med mig eller så drar det vidare. Och det spelar kanske inte så stor roll. Hur det blir med det får var och en själv bilda sig en egen uppfattning om.
Har du ett sådant rum?
Jag hoppas att Göran, Mormor, Pappa och de andra som jag saknar hade ett och att vi i så fall ses igen.
Projektet.
Jag har gjort en lampa som får symbolisera texten du precis läst. Vi har länge tänkt göra om eller byta ut lampan ovanför soffbordet och därför passade det utmärkt denna vecka.
Vi har högt i tak så jag kunde fläska på ordentligt med proportionerna.
Jag hade ett par ungefär lika stora bitar med galler liggande. Drygt 25cm breda och 90cm långa.
Jag gjorde det lätt för mig och lät dem vara som de var. Jag punktsvetsade ihop alla plåtremsor till en stor kub. Sedan slipade jag alla vassa kanter med slipmaskinen.
Av en förbrukad svetstrådrulle kapade jag ut ringen som sitter i centrum för att ha något att fästa lampan och sladden i.
Sladden och glödlampan återanvände jag från den gamla lampan som redan hängde från taket.
Lampan blev kanske onödigt stor, men storleken gör att den egentligen inte behöver hänga från taket. När vi tröttnar på att ha den ovanför soffbordet kan vi plocka ner den och använda den som golvlampa. En bonus som jag inte hade tänkt från början.
Nu kanske du undrar hur lampan ska symbolisera det “hemliga rummet”? Så här tänker jag. Kuben får bli “rummet” i texten och lampan får då bli själen på insidan.
Grimberg Welded design på: facebook instagram @grimbergweldeddesign