Etapp 2 på vår resa är i full gång. Vi har tagit oss över till den kanadensiska västkusten, till de stora bergen och oändliga skogarna. Jag sitter nedanför en gigantisk klätterklippa i Squamish. Det regnar… Klättringen är därmed på paus, och filosoferandet får ta fart.
Det finns ibland drömmar som känns smått oförenliga med vem du är. De passar inte riktigt in med dina värderingar och den du försöker vara, men du fortsätter ändå att drömma om vad det nu kan vara. Varför begränsa sig i fantasin?
För mig är en av dessa luriga drömmar att få leva i en gammal van. Bygga om den till något mysigt med säng, mockabryggare, gaskök, extra kuddar och en liten bokhylla. Laga mat i bilen om det regnar. Köra dit jag har lust. Campa vid havet eller i skogen. Sova gott i magen på denna plåtlåda på hjul, och inte känna ett uns av dåligt samvete för att bilen när den rullar sörplar i sig bensin som om det icke funnes en morgondag.
Ah. Vilka stordåd bussen och jag skulle utföra, vilka äventyr vi skulle vara med om! Med en van väntar friheten runt hörnet, så känns det.
Men… drömmen om en bobil som slukar fossilt bränsle och släpper ut avgaser samtidigt som den ger ett stort utrymme för småskalig frihet, den är grunden till en djup ambivalens i Miljömedvetna Klara. Vad är rätt och fel med att leva och bo i en bil egentligen?
Hmm.
Listan kan göras lång, och det är få självklara svar. Ett par exempel: Det är ett plus att minska ner boytan och bohaget då färre saker får plats att ligga oanvända och ett fåtal funktionella ting istället används ofta, men det är ett minus att inte ha en bit mark att ta hand om och odla på utanför ditt hem. Det är ett plus att inte behöva ha både transportmedel och fast bostad, men ett minus att behöva tanka med fossilt bränsle, osv.
Nåväl. Ibland ska även luriga drömmar få förverkligas, och eftersom jag drömt om en bobil i flera decennier och är gift med Tim, som också vill få bo i en van, så har vi nu inhandlat långturens tredje bil, tillika buss nr 2. Det blev en blå-och-vit-randig Chevrolet G20 från 1991, en riktig “guzzler” som kommer dricka runt 2 liter milen. Det känns helt orimligt. Ändå… en gång i livet vill jag få äga en sådan här feting, och den tiden har kommit NU. I fyra till fem månader kommer vi att ta oss runt med detta vrålåk, spä på växthusgaserna i atmosfären medan vi far mellan ett antal platser i Canada och USA för att klättra, surfa, WWOOFa mm.
Jag tror nämligen fortfarande på min grundtes; Att vi genom att använda resurser också skapar ett högre momentum i oss själva för att orka och vilja fortsätta jobba med en förändring i samhället.
Återigen känner jag hur viktigt det är för mig att få göra den här resan, att få möta människor och platser vilka ger mig nya insikter. Ibland känns det som att 16 månader inte kommer att räcka till, för det finns så mycket att ta del av och upptäcka i denna värld!
