Jag har slutat köra “Open”. För dig som inte vet vad Open är ska jag förklara lite snabbt. Vi är sådana där som tränar Crossfit, Tess och jag. En högintensiv träningsform som går ut på att bland annat lyfta skivstänger, svinga kettlebells, hoppa hopprep, ro på roddmaskin och klänga som en apa i pull up-räcken. Dessutom gärna i grupp.
Man har en tendens att köra så pass slut på sig själv att man faller ihop in en våt hög på golvet när klockan äntligen piper och passet är slut efter så där 12 – 40 minuter beroende på vad det är för pass. Jag älskar det!
Varje år under fem veckors tid släpps ett nytt gemensamt träningspass en gång i veckan över hela världen och alla som vill, både elitidrottarna och motionärerna har fyra dagar på sig att genomföra detta träningspass. Varje lördag förmiddag under dessa fem veckor samlas de som vill köra gemensamt i sina “hemma-boxar” (träningsanläggningar) och tävlar mot varandra. De som vill kan registrera sina resultat på en hemsida och kan jämföra sig med resten av världen som gjort samma träningspass. Det brukar också finnas en resultattavla i varje “box” där klubbens medlemmars resultat skrivs upp.
Detta är anledningen till varför jag låter bli Open i år. Jag mår inte bra av att jämföra mig just nu. Jag står inte ut med att vara sämre. I början av min crossfitkarriär var det inga problem, då visste jag i förväg att jag skulle vara sämre än de andra. Men nu när jag hållit på ett tag tycker jag att jag borde matcha de flesta av medlemmarna i vår box. Då blir det dumt. Jag blir avundsjuk och lite sur när jag ser att jag inte når upp till samma nivå som dem. Jag kan till och med bli lite missunnsam.
Tyvärr kommer jag på mig själv ibland med att även göra det i verkliga livet också. Jag jämför mig. Jag tävlar.
På något vis tror jag att man var mer skonad från detta före Facebook och Instagram. Nu finns det så många att jämföra sig med att det kan bli lite jobbigt emellanåt. Alla andras liv kommer så “nära”.
Jag har funderat mycket på varför de där känslorna kikar fram då och då och har en liten teori. Jag tror att min avundsjuka och ibland missunnsamhet beror på bristande självkänsla hos mig. Jag känner avund därför att jag omedvetet jämför mig med dig. Och när jag jämför mig med någon som jag tycker borde vara likvärdig med, men som på något vis kommit längre, har högre lön, lyfter tyngre, reser ofta eller vågar mer, då mår jag lite dåligt därför att det talar om för mig att det är inte där jag är.
Ett pinsamt exempel på detta var när Tess bestämde sig för utbilda sig till deltidsbrandman. På något vis störde det mig och jag kunde inte förstå varför. Jag försökte klistra på ett äkta poker face (som hon genomskådade direkt) eftersom jag ville vara glad för hennes skull. Det ville jag verkligen! Hon är mitt allt och jag önskar henne allt gott i hela världen, men problemet var inte att hon ville bli brandman. Problemet låg hos mig. Jag kunde inte förstå varför jag blev illa till mods. Att det skavde berodde inte på att jag var orolig för att hon skulle bli mer macho än jag. Att jag tycker att det bara är män som ska vara brandmän, sånt skiter jag i. Det var något annat.
Det tog lång tid att reda ut, men jag tror att jag förstår nu. Det var min självkänsla som fick sig en smäll.
Hon vågade utmana sig själv både fysiskt och mentalt, och med ett helt nytt yrke dessutom.
Och jag tävlade med henne. Vinnarskallen talade om för mig att jag inte är på väg någonstans just nu över huvudtaget. Den sa att jag är för feg för att ta tag i sånt som jag själv vill göra. Och gör jag det, så gör jag det bara halvdant, jag går inte all in som hon gör.
Jag vill också utmana mig, jag vill också släppa sargen och våga gå in i det okända precis som hon. Men jag intalar mig själv att det inte skulle funka eftersom jag inte vill göra något som skulle kunna påverka resten av familjen negativt. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att förlora.
Om du visste hur skönt det var när jag kom på detta. Problemet är ju inte att de andra är bättre, problemet är att jag verkar tro att det är en tävling.
Jag tror att en av anledningarna till att Tess är min största förebild beror mycket på att hon inte tävlar. Därför vågar hon. Hon bara gör. Hon är glad och positiv därför att hon inte har något behov av att jämföra sig med andra. Hon vet att hon är bra oavsett hur saker och ting går.
Ibland känns det som att hela livet blir en tävling. Det blir för mycket “Open”. Och det tar bort njutningen av att bara leva, det tar bort det roliga. Nu försöker jag intala mig själv att det blir bara tävling när jag gör det till en tävling. Jag har inte riktigt knäckt koden till exakt hur Tess gör ännu, men jag har förstått att det är jäkligt onödigt att tävla mot någon som inte ens vet om att vi tävlar. Det blir så lätt en massa missförstånd då.
Fram tills att jag blivit bättre på att hantera min för tillfället tilltufsade självkänsla drar jag ner på Facebook- och Instagramanvändandet och väntar med Open till nästa år så får vi se om vi kör då.
Projektet.
Detta inläggsprojekt är egentligen inte mitt projekt utan en av mina bästa vänners.
Putte har flyttat till ny lägenhet och är i full färd med att inreda den. I Ikeas fyndhörna sprang han på en billig bordsskiva för 200kr och frågade mig om vi kunde bygga ett soffbord ihop.Eftersom det gått lite trögt med att hitta på egna projekt under en tid kom det väldigt lägligt.
Dessutom är det dubbelt så roligt att göra det ihop. Särskilt med tanke på att han inte hade någon klar idé om hur det skulle se ut.
Vi gick ut i verkstaden och kollade vad det fanns för material till bordsben. Jag har ju arbetat en hel del med armeringsjärn tidigare så det har jag liggande. Armering fick det bli. Sedan bollade vi fram och tillbaka hur dessa ben skulle se ut.
Putte ville ha två benpar med vinklade ben.
Medan jag förberedde stålet sprang han in till Tess och mätte höjden på vårt soffbord. 50cm är vårt bord och hans soffa är ungefär likadan som vår så det kändes som ett bra mått även på hans soffbord.
Jag kapade fyra ben i rätt längd. Vi använde mallen jag gjort för att tillverka adventsljusstakar för att få till en bra vinkel.
Medan jag funderade på hur vi skulle sätta ihop dem på bästa sätt kom Putte på att vi kanske kunde sätta ett par extra armeringsjärn mellan varje benpar. Vi testade lite olika varianter och när han var nöjd svetsade vi färdigt benen.
Vi svetsade fast varje benpar på varsitt plattjärn som vi förborrat med tre hål i varje och efter det lade vi till ytterligare ett plattjärn mellan benen för bättre stabilitet.
Nu var vi i princip klara, det återstod bara att välja om vi skulle klarlacka benen eller måla dem? Trodde jag… Då fick Putte syn på en bit bockad armeringsmatta. Den kanske vi kan sätta som avlastningsyta under bordet? Så fick det bli.
Det är kul att bara köra på och bygga allteftersom inspirationen kommer krypande.
Eftersom bordsskivan är svart valde Putte att måla även benen svarta. Jag hade en burk snabblack stående och han lackade själv benen medan jag ägnade mig åt att kolla på.
När färgen torkat (snabblack torkar på bara ett par minuter) skruvade vi fast benen i bordsskivan och nu var hans nya soffbord färdigt. Han blev supernöjd.
Så här ser soffbordet ut i den nya lägenheten och nu när han fått prova att inreda sitt hem med egen design misstänker jag att det inte är sista gången vi bygger något ihop till hans hem.
Grimberg Welded Design på facebook & Instagram