MÖRKER 🖤 & LJUS 🤍

Dagens inlägg handlar om mörker och ljus, en text som kom till mig när jag satt vak på lasarettet för några veckor sedan. För att du som läser texten skall få lite mer förståelse för vart texten är skriven ifrån vill jag dela några rader om det.

Först vill jag låta dig veta att detta är ett perspektiv, ett perspektiv jag önskar bjuda in dig till för att nyfiket utforska. När jag skriver ”mörker” kan det ofta tolkas på många olika sätt beroende på vad vi har för erfarenhet med själva ordet. I texten nedan betyder ”mörker”, det du ännu inte lyst ditt ljus på. Ett annat sätt att se det är det vi ej har kunskap om än.

 

“Mörker – det du ännu inte lyst ditt ljus på”.

 

Jag har gjort ett val i livet (och många med mig) att djupdyka i självkännedom, att lära känna mig själva på djupet. Detta är bortanför det uppenbara ögat kan se och bortanför mina tankar/ mitt mind. När vi väljer att anta denna upptäcktsresa möts vi ofta av saker som vi ”inte” mental visste om oss själva. Saker som legat ”gömt” i vårt inre av olika anledningar. Upplevelser som vår hjärna ”glömt” för att skydda oss från den upplevelsen och de känslor som den upplevelsen skapade. De upplevelserna är ofta från vår barndom, men behöver inte vara det.

Så det ”mörker” jag vidare skriver om är den ”okunskap” jag har om mig själv och det som vilar gömt i mitt inre. Något vi alla har mer eller mindre av. Det är något som ingen annan kan beskriva för dig så du förstår, utan något som vi själva behöver få en upplevelse av för att förstå.

Det ena behövs för att kunna uppleva det andra

Mörker och ljus är två polariteter ~ två sidor av samma mynt ~ det enda behövs för att kunna uppleva det andra.

I detta inlägg önskar jag dela med mig till dig som läser om att våga titta på både mörka och ljusa sidor. Kanske mest vad för skatter vi kan finna i de mörka när vi inser att det inte finns något farligt som vilar där, om vi bara vågar titta efter.

Att undvika mörkret får det inte att försvinna. Snarare tvärtom får det mörkret att upplevas större och mer skrämmande.

En vis person har sagt att det inte är mörkret vi är rädda för, utan vad som kan gömmas där i mörkret.

Det enda sätt jag någonsin funnit hjälp är att besöka mörkret för att se vad som finns där… ibland har jag gjort det ensam, ibland när det varit extra läskigt i sällskap med en eller flera andra runt mig. Personer jag känner som jag litar på och känner mig trygg tillsammans med. Och som jag vet kan hålla space för vad som än kommer visa sig att jag möter där i mörkret, eller vad som än kommer komma fram från den mörkaste vrån.

Hur läskigt det än varit, hur det än skakat i knäna, hur hjärtat än bultat med sådan hastighet att det känts som att det ska hoppa ut bröstet har resultatet alltid tillslut varit detsamma.

När jag haft modet att möta mörkret har jag kunnat se att det inte gömmer sig något läskigt där. Att det bara varit min hjärna/ tankar som skapar “hjärnspöken”. Som i sin tur skapats ur olika händelser i min barndom som fått mig att skapa en bild grundad i rädsla för vad som kommer att dölja sig där för. Och min hjärna har i sin tur skapat strategier för att skydda mig ifrån det.

När rädslan släpper sitt grepp

Som vuxen har jag förstått att jag inte behöver det skyddet längre och att det snarare hindrar och hindrat mig från att både leva, uppleva och ha nära och autentiska relationer med mina medmänniskor.

När dessa rädslor för vad som ska finnas i mörkret släpper sitt grepp om mig kan även det kännas läskigt och obehagligt för att kroppen har hållit det inkapslat i cellerna så länge. (Läs cellminnen). Och här vet hjärnan inte skillnaden på det som är en gammal upplevelse/ känsla som “släpper taget i kroppen eller om det är en verklig känsla som är skapad i nuet.”

Och efteråt… WOW… vilken befrielse och lättnad det är efteråt… avskalat… frihetskänslan… lättnaden i hela kroppen… och ibland kan även det upplevas lite “läskigt” för att en del av den jag varit fram tills då, har dött.

Och delar av den mur som varit ett skydd runt mitt hjärta har remmat… lite mer öppen… lite mer “naket”… lite mer kännande… och mycket mer LevANDE 🤩

Och mörkret jag en gång var rädd för existerar inte längre för jag har lyst mitt ljus på det.

Som en del av ett avslut vill jag dela en underbar mening som min kära väninna Lou Rossling delade med mig för några veckor sedan:

 

“Mörker kan ej expandera in i ljuset. Bara ljus kan expandera in i mörker”.

 

Så lys allt du kan ~ lys upp i ditt eget mörker och lys för dina medmänniskor och hela vår vackra värld.

Nedan kommer jag även dela med mig av en berättelse ur boken Varför växer gräset? som är skriven av Klas Hallberg och Magnus Kull. En berättelse som gjorde sig påmind under tiden jag skrev detta inlägg.

Som alltid vill jag påminna dig om att vara KÄRLEKFULL mot dig själv och dina medmänniskor som du möter 🤍.

Med innerlig värme 🤍 Anna

 

Texten ovan är skriven 2020-11-11 = 2222   (Om du vet, så vet du 😊)

 

Arvet

En man hade under sina år arbetat hårt och byggt upp ett stort företag. På gamla dar blev han sjuk och fördes till sjukhus. När han närmade sig slutet, kallade han på sina tre söner och gav dem följande utmaning.

-En av er kommer att få ta över företaget.

För att se vem som förtjänar detta, får ni här 20 kronor var. Köp någonting som kan fylla detta rum från hörn till hörn. Ni har tid tills ikväll på er att lösa uppgiften. Sönerna sprang iväg.

När första sonen kom tillbaka på kvällen, frågade fadern vad han köpt för sina pengar.

-Jag åkte till min väns bondgård och köpte två balar med hö. Sonen gick ut, hämtade balarna och började kasta upp höet i luften. Under några sekunder var rummet fullt med hö, men efter bara en liten stund hamnade allt hö på golvet och rummet var långt ifrån fyllt från hörn till hörn.

Sedan kom den andra sonen och visade vad han hade köpt.

– Jag har två säckar med bomull för mina 20 kronor. Han tog bomullen och kastade upp den i luften. Precis som med höet hamnade dock all bomull på golvet och fadern var inte helt nöjd.

Så kom den tredje sonen och fadern frågade vad han gjort av sina pengar.

-Först växlade jag de 20 kronorna till fyra femkronor. En av femkronorna gav jag till en person som behövde den mer än jag. Sedan köpte jag en korv och för den sista femkronan köpte jag två saker. Sonen släckte ljuset i rummet, stoppande ner handen i fickan och plockade upp ett ljus och en tändsticka. Han tände ljuset och fyllde hela rummet med ljus.”

(Ur boken “Varför växer gräset? Skriven av Klas Hallberg och Magnus Kull)

 

Följ Anna på facebook