Att ska det vara så förbannat svårt att säga nej!
Jag har trampat runt på den här jorden i 36+ år. Plockat upp och lärt mig allt möjligt nödvändigt och massvis med meningslösa saker genom åren. Trots detta har jag fortfarande inte lyckas utveckla en ganska grundläggande förmåga. Jag kan inte säga nej.
Det går inte. Helt omöjligt! Det sitter en sån där färgglad giftig liten groda i munnen på mig som bara väntar på att få sätta mig i skiten.
När frågan kommer, innan jag hinner få upp händerna för munnen har den hoppat ut och rapat:
– Ja visst!
– Självklart!
– Kul!
– Inga problem!
Samtidigt som den äckliga slemproppen med ett hånflin vänder sig mot mig och håller upp ett krokigt långfinger. Tänk om man bara kunde trampa till det lilla äcklet och få tyst på honom en gång för alla.
Behöver jag säga att jag slutat svara på okända telefonnummer av risk för att hamna i klorna på någon käck försäljare som får grodan att tacka ja till både nya kallingar i bambu eller ett nytt el-avtal?
Telefonförsäljarna har jag numera lärt mig att undvika, de få gånger jag råkar svara brukar jag be dem ringa upp lite senare och så fort vi lagt på blockerar jag deras nummer för all framtid.
Däremot är det svårare att säga nej till personer jag känner och tycker om. Det har säkert att göra med att man vill vara så jäkla duktig och till lags hela tiden. Upp på det vill jag tro att jag är en ganska snäll person på gränsen till mesig. Dessutom är jag konflikträdd. Jag vet faktiskt inte någon som är mer konflikträdd än jag. Det gör att jag gärna slår knut på mig för att alla ska vara nöjda. Men den senaste tiden har jag märkt att i mina försök att vara alla till lags blir ingen nöjd. Allra minst jag.
När grodan hoppat iväg börjar en inre dialog:
-Varför säger du inte nej?
-Vill du det här?
-Fast det är väl kul att hjälpa till?
-Men när ska du hinna med allt? Du har ju lovat det här, och det här…
Det är ett jäkla handikapp faktiskt och något jag verkligen måste bli bättre på. Alla ja leder till att jag måste hitta på en jäkla massa vita lögner för att inte bli påkommen med att jag kanske egentligen varken har tid eller lust. Jag ville bara vara snäll. Jag vill att du ska vara glad. Men vem är jag snäll emot om jag lovar dig något som jag har svårt att hålla? Du blir irriterad och jag skäms.
Nu tänker du kanske:
-Men kom igen. Hur svårt kan det egentligen vara? Säg nej bara.
Men det gör ont i mig att säga nej. Tänk om du blir ledsen, tänk om du tycker att jag är en svikare, tänk om du inte tycker lika bra om mig om jag säger nej.
Skitdumt jag vet. Det blir väldigt tydligt nu när jag skriver om det. Antagligen skulle du värdera min tid, mitt “ja” tyngre om jag också haft tillräckligt med hår på bröstet och vågade säga nej ibland.
Två jag. Nuvarande och framtida.
För ett tag sedan hörde jag om ett tankesätt som jag funderat mycket kring och faktiskt har haft nytta av då och då.
Det handlar om att se på sitt jag som två när man står inför olika val. Mitt Nu-jag och mitt Framtida- jag. I korthet handlar det om att om jag alltid låter mitt Nu-jag stå för alla mina val kommer mitt Framtida-jag få ett helvete.
Mitt Nu-jag vill gärna ta minsta motståndets väg, den lätta vägen, den roliga vägen, den impulsiva vägen, men det är mitt Framtida-jag som får ta konsekvenserna. När Nu-jaget exempelvis sitter och käkar sig sambo-tjock på chips och glass i soffan måndag, tisdag och onsdag kväll, får det Framtida-jaget ta hand om ångesten och jobbet att träna bort de extra kilona som hamnar runt magen några månader senare.
När Nu-jaget tycker att det är en skitbra idé att starta en film kl. 23 på kvällen i stället för att gå och lägga mig får det Framtida-jaget ta skiten morgonen efter när jag försover mig, glömmer lunchlådan, inte hinner borsta tänderna och går omkring som en zombie hela dagen.
Nu-jaget lägger gärna 200kr extra i månaden på en ny mobil trots att det bara skiljer typ två pixlar och en penna mellan den nya och den gamla (som även den var för dyr redan innan jag bytte förra gången). Då sitter det framtida jaget där under två års tid med en extra dyr räkning i handen varje månad, bara för att mitt Nu-jag tyckte att det skulle vara lite gött med en mobil som egentligen bara kommer kännas ny i ett halv år.
Förstår du principen?
Att tänka så här har faktiskt fått mig att röra mig lite närmare målet att våga säga nej av respekt till mitt Framtida-jag och min tid utan att fullkomligt översköljas av dåligt samvete efteråt.
Men just nu är läget som det är. Jag har lovat lite för mycket som jag fortfarande inte hunnit med och den oredan måste jag städa upp innan jag kan börja leva som jag lär. Jag är i alla fall nöjd med att jag för tillfället inte ger några nya löften som jag inte kan hålla.
Projektet.
Ett projekt som legat och skapat dåligt samvete länge har varit ett par fönster som jag lovat en vän att jag ska hjälpa henne med, som tur är har hon en ängels tålamod.
Det är ett par gamla fönsterramar som hon målat vita och vill använda som väggdekorationer. Hon bad mig om hjälp med detta för flera månader sedan men jag har fortfarande inte fått tummen ur. Denna veckans projekt fick därför bli ett av hennes fönster.
Ammi var ute efter var något att sätta i ramarna istället för glas. Hon ville också ha ett litet hyllplan att sätta levande ljus på.
Eftersom jag vet att hon gillar grejerna jag gjort i blånad rostfri plåt valde jag att skära till tre plåtar som får agera fönsterglas. På jobbet blånade jag dem med gasolen och när jag kom hem igen svetsade jag dit en liten hylla av likadan plåt på två av dem.
När svetsning och “fönsterglas” var klara monterade jag dem i träramen. Fyra spik på baksidan av varje plåt håller dem i ramen. När plåtarna satts fast borrade jag två sneda hål (ett i varje övre hörn) i träramen för att kunna hänga upp fönstret på väggen.
Jag hoppas att Ammi blir nöjd. Det ska bli så spännande att se hur fönstret/hyllan ser ut när den kommer upp på väggen hemma hos henne. Och vem vet. Kanske du blir sugen på att hänga upp ett fönster på väggen du med?
Grimberg Welded design på: facebook instagram @grimbergweldeddesign