Patagoniens fjordlandskap

I januari månad gäller det att söka jobb, om man – som jag – är säsongsarbetande trädgårdsmästare. Jag sitter framför min dator och klickar mig in på GrönaJobb.se. Vad väntar i år? Är det en säsong till på Botaniska, eller händer det något oväntat och nytt? Funderar, läser, mailar… Jag hoppas på mer odling och mindre underhåll, vill gärna få komma till ro på en plats med ett gött gäng människor och lägga manken till för att odla goda, näringsrika grönsaker. Vi får väl se!

Utanför fönstret är det gråmulet och en kall vind viner. Vi är mitt i högsommaren här i Patagonien, men det känns ungefär som april hemma i Sverige. Vi har lämnat Anderna bakom oss och är nu vid havet i Puerto Natales, där vi inväntar en färja som kommer att ta oss utmed Patagoniens fjordlandskap ända upp till Puerto Montt, en sträcka på ungefär 100 mil. Vårt sista mini-äventyr här i söder var att promenera upp till basen av Torres del Paine och bara titta på dessa jättar. Höga, släta väggar av granit, vackra men utan lockelse just nu.

Det kändes rätt skönt att bara ta kamera och matsäck med och lämna rep och klättergrejer bakom. Vi är färdiga. Inga fler vandringar med tung packning uppför moränslänter, inga fler isiga sprickor att klättra, inga korta nätter och långa dagar. Tack bergen, tack och hej då!

– – –

Det gungar, och långsamt, långsamt kommer illamåendet krypandes. Äsch. Jag trodde jag var immun mot sjösjuka efter att ha jobbat på båt, men icke. Så här står jag på akterdäck och tittar på ett oändligt vackert landskap, försöker andas djupt och låtsas som ingenting. Det är dag två av fyra ombord, och vi korsar just nu en sträcka där havet går från några tusen meters djup till ett par hundra. Det betyder att vågorna får en större amplitud när vattenmassorna trycks ihop, de blir inte högre än 3-4 meter eftersom vi har tur med vädret, men ändå – det räcker tydligen för att jag ska bli sjösjuk. Jag går och lägger mig och sover tills vi är inomskärs igen.

Det är intressant att åka båt utmed denna fuktiga kust. Tänk, 8000 mm regn/år, när vi på västkusten där hemma får drygt 1700 mm/år. Inte konstigt att vegetationen är som en enda gigantisk svamp, med träd, buskar, mossor och lavar som alla håller vatten. Ursprungsbefolkningen som levde här utmed fjordarna brukade smörja in kroppen med valfett för att hålla värmen, sedan kom missionärer med påbud om Gud, sedlighet och kläder, kläder som kylde ner och långsamt möglade. Idag finns det ingen människa kvar av denna befolkningsgrupp. Kanske finns deras spår ändå i landskapet, för det är inte många andra som långvarigt har kunnat bosätta sig här i det vilda. Den enda nuvarande mänskliga utposten är en liten by med 60 invånare, Puerto Edén, och några få fyrvaktare.

Öppet, stort, men inte tomt. Jag tänker att denna del av världen skyddar sig själv från överexploatering. Det är ett rikt ekosystem med liten mänsklig påverkan. Frågan är vad som kommer att hända med ökade klimatförändringar. Vem slås ut och vem får större livsrum? Om jag någonsin kommer tillbaka hit, hur kommer det att se ut då? Jag hoppas att Patagonien drabbas milt. ¡Hasta pronto!