Vi är mitt i den. Sommaren som aldrig tar slut. Precis samma känsla hade jag i “våras” om vintern. Kommer du ihåg? I april kunde man fortfarande komma ut på morgonen och bli klappad på huvudet av fluffiga snöflingor som dansade till marken. Min avbrutna isskrapa utkämpade ett ändlöst krig mot permafrosten på bilens rutor så gott som varje morgon. Vintern ville aldrig slut.
Fast så gjorde den det, en dag var den borta och våren exploderade i underbara färger. Blommade ut och fick omgivningarna hemma att bli helt magiska. Våren kändes kort i år, den sprang snabbt förbi och förvandlades till denna rekord sommar. I ett nafs står hösten för dörren och så rullar det på.
Jag har funderat på hur årstiderna är ett bra exempel på att allt är i ständig förändring, har en början och ett slut. Allt är till låns inget varar för evigt. Ingenting. När en del är över tar en ny vid i samma ögonblick, antingen vi vill eller inte.
Ett par gånger i livet blir man smärtsamt eller lyckligt påmind om detta. Relationer tar slut och relationer föds. Närstående går bort och nya närstående föds.
Vänner, arbetskamrater, familjemedlemmar, grannar och många fler kommer och går flera gånger i ens liv. Är avsluten inte frivilliga kommer det kännas skit. Länge. Orättvist och hopplöst.
Men så en dag vaknar man och det känns lite bättre än dagen före. Helt plötsligt är det lite lättare att leva igen. Med tiden är det inte längre det första man tänker på när man slår upp ögonen. När ytterligare lite tid passerat är det inte heller det andra vi tänker på, eller det tredje och fjärde.
Vi har rest oss igen en ny period tar vid. Vi glömmer inte men vi går vidare precis som årstiderna. Så upplevde jag själv min pappas bortgång. Den var förtidig, kom helt oväntat och fruktansvärt orättvis.
När jag började fundera på denna veckas inlägg kändes det faktiskt ganska stressande och sorgligt för alla vet ju hur resan genom livet alltid slutar. Ingen kommer undan med livet i behåll, men ju mer jag tänkte kom jag fram till att resan också är spännande och att veta att inget varar för evigt till och med kan vara en lättnad i situationer som inte är särskilt roliga. Det är oavsett hur man väljer att se på det helt sant. Inget varar för evigt. På gott och ont.
Jag vet att mina barn inte kommer vara barn för evigt, de rör sig hela tiden framåt i sin utveckling mot nya perioder i deras liv. Snart är de tonåringar och vuxna. Det är på ett sätt sorgligt eftersom det är perioder i deras liv som aldrig kommer igen. Men å andra sidan är det upp till mig att ta vara på och njuta av perioden barnen är i just nu eftersom jag vet att den tar slut. Snart har deras glada barnskratt förändrats till ett moget vuxenskratt. När som helst börjar de små förstå att pappa och mamma inte är några superhjältar som klarar vad som helst i hela världen. Noel som är 15 är redan där. De kommer inte behöva hjälp med att ställa varmvattnet i duschen på kvällen eller bli tröstade när de snubblat i gruset. Med tiden kommer de inte behöva särskilt mycket hjälp alls. Då börjar en ny period att njuta av i stället.
Min kropp kommer inte alltid kännas lika fräsch och pigg som den gör just nu, ett gäng gråa hår vid tinningarna och en allt glesare frisyr är en ganska tydlig påminnelse att förfallet är i full gång. Fast det är upp till mig att vårda den så gott det går och njuta av att den så länge den får vara frisk.
Förhållandet med Tess kommer inte heller vara för evigt. Även om det är vad jag önskar mest av allt i hela världen. Förhoppningsvis blir vi skitgamla och skruttiga tillsammans. Ett grånat par som håller handen när vi cruisar storgatan fram i varsin pimpad permobil. Parkerar och stapplar in på något fik på jakt efter två cappucino och något ätbart som inte är för svårtuggat för våra tandproteser.
Så hoppas jag att det ska bli, men jag vet ju inte. Det kan hända tusen andra saker på vägen. Det enda som är säkert är att vi har varandra just nu och det räcker för mig.
Att acceptera att allt kommer ta slut ger en fantastisk möjlighet att se och uppskatta det man har för tillfället. Vara ödmjuk för varje positiv situation medan den pågår och försöka känna tacksamhet över vad jag fick uppleva när den passerat. Även nyfikenhet för vad som kommer här näst.
Det är vad jag kommit fram till denna vecka.
Projektet
Återbruk och livets gång står egentligen inte så längt ifrån varandra som man kan tro.
Sakerna jag gör om här hemma går alla från att vara en sak till en helt annan. Ett ladugolv blir ett köksbord, ett solur och en grep blir en lampa och en vintunna blir ett barskåp.
Den här gången vill jag visa förra årets födelsedagspresent till Tess. Hon älskar sitt kök och alla sina fina köksmaskiner som stod undanstoppade i lådorna. Jag tyckte att det var dags att de fick stå framme jämt.
Dagen före hennes födelsedag åkte jag och Elin till skroten i Falkenberg och köpte en hydrofon som låg för döden för 500kr.
Tog hem och delade den i två delar. Sedan tog jag tre hyllor som vi haft liggande på vinden och gjorde om formen på dem så att de passade i hydrofonen. Jag kapade till och svetsare fast sex armeringsjärn som hyllorna ligger på.
Sedan stålborstade jag hela insidan med en stålborste man sätter på vinkelslipen och strök över allt med ett lager båtlack.
Så var ett öppet skåp fött och alla maskiner samt ett par kokböcker fick ett nytt hem. Dessutom fick min underbara hustru en helt unik födelsedagspresent.
Grimberg Welded design på: facebook instagram @grimbergweldeddesign