Jag behöver skriva av mig lite. Hälla ut lite tankar på ett tomt papper för att få lite distans och lite lugn och ro på insidan.
Under ett par års tid har det cirkulerat lite av en skitstorm utanför den lilla värld som är vår familj. Ett konstant oväder borta vid horisonten som med jämna mellanrum drar in över oss och tvingar oss att hålla i hårt, och göra vårt bästa för att stå tillsammans och skydda det som vi håller kärt. Vår gemenskap.
Det är en storm som emellanåt fått oss att känna oss både hjälplösa och hopplösa, förbannade och ledsna. Hur vi än gjort för att förbereda oss har den dragit in allt oftare med olika styrka varje gång i ett näst intill uträknat mönster.
De första åren gick det förhållandevis lång tid mellan gångerna. Men det senaste året har vi i princip kunnat räkna med stormvarning en gång varje månad.
Det som är så frustrerande är att när vi trott att vi hittat ett sätt att anpassa oss till varje ny situation har det dykt upp en ny som vi aldrig kunnat förutse och förbereda oss för. Det har den senaste tiden lämnat oss med en konstant trötthet och oro över vad som kommer hända härnäst. Mest frustrerande av allt är att detta ihållande oväder inte är något vi orsakat själva och det gör ont att se på när de yngsta byggstenarna i vår familj blir de som drabbas hårdast. Det blir vårt jobb att försöka stötta dem så gott vi kan för att de inte ska uppleva att hela världen håller på att rasa ner över dem.
Förtillfället blåser orkanvindar så det viner i knutarna här omkring.
Det har gjorts val utanför vår familj som drabbar två av oss hårt. Val som jag nog aldrig kommer förstå och som lika gärna kan göra mer skada än nytta. En av de närmsta personerna i deras liv som kommer lämna dem för att söka lyckan långt bort. Det är visserligen fortfarande inom landets gränser. Men skulle lika gärna kunna vara på månen om man ser det ur ett barns perspektiv.
Det är oförståeligt och själviskt i mina ögon, men tvärt om i den andres.
En tanke som slår mig är att när vi borde vara mer frustrerade än någonsin, upptäcker jag vi som familj aldrig varit så sammansvetsade som nu. Vi har på något vis kommit till insikt att livet inte alltid är en dans på rosor. Det kan vara fruktansvärt orättvist och skoningslöst. Många gånger mot dem som är för små för att förtjäna det. Skit händer oavsett hur man än skyddar sig. Det kommer vara en ofrånkomlig del av livet. Och det kommer hända mer än en gång under en livstid. Det viktiga är vad man gör när det händer. Hur vi hanterar det. Vilka strider man tar. Trots att skit händer, som gör att man tror att man knappt känner för att ta sig ur sängen, finns det delar i ens vardag som inte behöver påverkas. Någon form av ok vardag går fortfarande att skapa mellan bryten. Trots bryten.
Vi har upptäckt att det vi inte kan påverka måste vi släppa. Vi pratar med varandra om det, men eftersom det inte spelar någon roll hur vi gör har vi inte råd att lägga mer energi än så på problemet.
Andra vuxna människors handlingar får de ta ansvar för själva och leva med konsekvenserna. Jag kan bara känna medlidande och tycka synd om idiotiskt beteende till en viss gräns. Efter den tar jag också stryk och det mår ingen bättre av.
Man kan stånga sig blodig för att försöka få en person man vet är fel ute att ändra sitt beteende, men om hen inte kan eller vill förstå trots otaliga utsträckta händer finns det inte så mycket mer du kan göra. I värsta fall dras du själv ner i dina försök att hjälpa någon som uppenbarligen inte vill hjälpa sig själv.
Jag kommer nog aldrig förstå logiken i dumma val andra människor gör. Och det tänker jag inte försöka göra heller. Den enda som du och jag någonsin kan komma i närheten av att ha total kontroll över är oss själva. Allt annat är bara önsketänkande. Det jag kan göra för att nå fram till en annan människa är att på ett icke dömande sätt förklara, tala om och vara tydlig med vad jag ser och upplever. Sedan är det upp till andra att göra vad den vill med informationen.
Vår uppgift i den senaste orkanen får bli att påverka det vi har kontroll över. Idag är det att fortsätta vara en trygg plats för alla under vårt tak som inte är vuxna där de får lov att känna alla känslor och ställa alla oroliga frågor som ligger och bubblar under ytan.
När vår nioåring igår, mitt under läxläsningen, plötsligt frågade mig varför det som hänt händer, och hur det kommer att bli högg det i mig.
Jag har ingen aning.
– Jag vet inte hur det kommer att bli, men lovar dig att jag och Tess kommer göra allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt. Skulle det bli fel någonstans får vii försöka rätta till det.
Det är nog det ärligaste jag gett honom under detta stökiga år när frågorna varit många och fyllda av oro. Och jag menar varje ord.
Vi ska göra så gott vi kan idag, imorgon, nästa vecka, nästa år. Och det kommer att bli bra.
Projektet.
Veckans projekt blir en överraskning till Noel.
Vi behövde möblera om lite i hans rum för att få plats med mer kläder och prylar. När vi ändå höll på med det tänkte jag att det skulle vara kul med något nytt att hänga på väggen ovanför hans säng.
Det finns något som 15-åriga killar går och längtar efter mer än något annat i hela världen. Ok jag kan tänka mig minst en sak till… Men det jag syftar på nu är ordentlig skäggväxt!
Nästa månad är det dessutom Movember och då odlas det mustascher och skägg i var och varannan stuga. Mustasch fick därför bli inspirationen till detta projekt.
Jag skrev in ordet i sökfältet på pintrest. Hittade en häftig design och sedan samlade jag ihop några av de plåtbitar och rörstumpar jag hade liggande.
Egentligen hade jag inte behövt använda plåt denna gången, vem som helst skulle kunna göra samma vägglampa av papp eller masonit samt ett större papprör. Men stål är liksom min grej så jag kör på det.
Jag började med att välja storlek på hatten. Jag ville egentligen göra den större, men då hade monokeln blivit för liten.
Brättet gjorde jag av ett rör för att få lite mer 3D-effekt. Egentligen inte nödvändigt, man kan lika gärna göra den platt.
Efter det ritade jag en halv mustasch på en bit papp som klippte ut och använde som mall när jag skulle rita på plåten. Samma mall till båda sidor gör att den blir symetrisk och sparar mig en massa tid. (Att rita en hel mustasch i den storleken hade tagit mig en evighet att få till och teckning är verkligen inte min starka sida.)
När allt var utskuret borrade jag ett hål i varje del för att kunna hänga upp dem på en spik.
Monokeln gjorde jag av ett rör. Jag hade lite “hålplåt” som jag använde för att få en känsla av det sitter ett glas i den.
Jag lackade allt med svart sprayfärg.
Min tanke var att hitta en lämplig lampa som passar bakom monokeln. Sladden skulle då bli snöret som hänger på sidan. Där gick jag bet. Jag har ännu inte hittat en lampa med sladd som funkar. Det fick bli en nödlösning så länge. På Jem & Fix hittade jag spotlights som går på batteri. Det får funka så länge.
Ljuset visade sig bli lite för starkt när jag tände lampan. Även där fick det bli en nödlösning. Jag klippte ut en ring i bakplåtspapper och fäste på insidan mot hålplåten.
Döm slutresultatet själva. Jag är ändå nöjd. Och det hoppas jag att Noel också blir när han kommer hem.
Grimberg Welded design på: facebook instagram @grimbergweldeddesign