Dag 120. Jag packar min ryggsäck och vandrar iväg mot toppen av ett berg, själv. En ensam liten varelse mitt bland alla klippor och höga eukalyptusträd.
Jag är precis i kanten av nationalparken Gariward, mer känd som “the Grampians”, vilken ligger mitt i ett platt, torrt område 3h nordöst om Melbourne. För 380 millioner år sedan veckades kontinenten under mina fötter så att en liten bergskedja av sandsten reste sig upp mot himlen, och Gariward blev till. För 40 millioner år sedan nådde ett inlandshav fram till bergskedjans bas och nötte långsamt på dess klippor. Vatten och vind har under eoner skapat de mest fantasieggande formationer mellan vilka jag nu vandrar. Sandstensplatåerna ligger som i vågformation med toppar och dalar. Från varje ödslig topp löper en sprucken, vertikal klippvägg nedåt, vilken avslutas med en trädbevuxen stenkjol som löper hela vägen ner i dalen. Det är fint!
Jag är här för att vandra istället för att klättra på dessa klippväggar. Jag går iväg mot en bergstopp för att ha tid att tänka, eller kanske för att inte tänka. Jag vill låta tankarna från de senaste veckorna mogna, och då behöver jag ha stora, tomma vidder runtomkring mig. Ju längre bort jag kommer från min startpunkt i Halls Gap, desto färre människor möter jag och desto vildare blir naturen, och även stigen. Jag skuttar och klättrar runt bland klippblock, lycklig över att någon väljer att dra en stig genom en brötig terräng istället för att sträcka ut och jämna till. Små gula pilar visar vägen, drar tankarna till el Camino de Santiago och dess “fletchas amarillas”, de gula pilarna som tillsammans med snäckskal visar vägen genom Spanien. Tänk, där vandrade jag under en månads tid 90 mil tvärs över ett helt land den där våren för 12 år sedan. Tänk, här vandrar jag under ett dygn 3 mil upp och ner för ett berg med höstvindarna fladdrande runtom mig. Tänk, att som människa kan jag på mina två ben ta mig precis vart jag vill – bara jag har tid nog.
Jag går här i Gariward alldeles själv och tänker på ingenting särskilt medan jag är på väg uppför. Det räcker gott med att leta efter rätt placering för fötterna och att se till att andningen hänger med. Uppåt, uppåt. Jag lämnar de sista turisterna långt bakom mig. Nu är solen på väg ned, färgerna skiftar över i guld och rosa.
Jag kommer upp till Mount Roseas tandade kam och blickar ut över landskapet. Sex timmars idog vandring skänker sin belöning i form av tystnad och vyer. Jag är långt från människobyn. Jag är långt från bilvägar. Jag är långt från alla utom mig själv (och småfåglarna och djuren som bor här förstås). Jag tror att nu ska jag nog komma på smarta saker, nu när jag har tid att tänka i fred. Ingenting annat och ingen annan kräver längre min uppmärksamhet. Men i huvudet rör sig endast enkla, primära frågeställningar om mat, eld och sovplats. Jaha. Nästan lite besviket tar jag tag i att iordningställa mitt lilla nattläger, samlar ved och blåser upp liggunderlaget, plockar fram sovsäcken och min middagsmat. Kom nu då, kloka tankar! Jag ger er ju utrymme. Men inget dyker upp. Jag går bort till bergskammen och tittar ner i bråddjupet, dagdrömmer om att ha en fågeldräkt som jag kan skaka fram vid behov så att jag kan slänga mig ut över klippkanten och flyga genom luften, precis som jag kan flyga genom vatten när jag fridyker.
Mmm. Jag ä l s k a r att vara högt här uppe! Att få stå vid kanten och känna hur termiken pressar luften rätt upp utmed klippan så att mitt hår flaxar åt alla håll och kanter. Hjärtat slår volter i bröstet, sandsten känns sval under mina händer. Solen sjunker ner i ett moln med en sista röd glimt och vinden tycks med en gång mycket kallare. Jag går tillbaka till min lägerplats och tänder en liten eld. Vilar ögonen på de fladdrande lågorna. Tänker på hur denna uråldriga bergskedja varit viktig för aboriginerna i årtusenden. Tänker att det har nog suttit en annan människa här, för länge sedan, och eldat precis som jag. Tänker att det blir nog bra det här, jag vet ju att det inte går att tvinga fram de långa tankekedjorna, de kommer av sig självt. Besvikelsen är borta. Jag äter middag med fötterna utsträckta mot den torra värmen, kryper sedan ner i sovsäcken under stjärnhimlen och läser en hel bok i ett svep, “The Whale Rider” av maoriern Witi Ihimaera. Den är magisk. Den passar perfekt i denna stund, när allt jag vill är att vara en del av det långa perspektivet, det som rör sig bortom det västerländska intellektet. Jag somnar med fladdermössen susandes fram och tillbaka över huvudet, helt trygg uppe på berget. Drömmer om valar och hav och berg.
Jag vaknar med alla mina kläder på mig, fortfarande varm i sovsäcken. Äter kokta ägg till frukost, med benen dinglandes över bergskanten. Det är kanske hundra meter ner till marken. Trillar jag ner så dör jag, tänker jag, men varför skulle jag trilla ner? Att sitta nära kanten är ett sätt att möta mitt irrationella jag, att medvetet smyga sig på de där rädslorna som ibland styr mina val, tankar som dessa: “Ska jag verkligen vandra iväg själv utan täckning på mobiltelefonen? Vad händer om jag stukar foten eller klantar mig på något annat sätt?” Ja, vad händer då? Jag har med mig extra mat och vatten samt första-hjälpen-kit och kan säkerligen komma på ett sätt att ta mig ner. Det är högst otroligt att jag kommer att dö på kuppen, men kanske får jag vara med om ett extra äventyr. Därför är jag Den Ensamma Vandraren just nu.
Ah, så skönt att få tänka så! Det där är ett klassiskt förhållningssätt för mig, att sätta olika val och handlingar i relation till döden. Det blir så mycket enklare då. Jag tänker att jag kan fixa allt, förutom att återuppstå. Det är bra för mig med ordentligt stora perspektiv, det är så lätt att bli mentalt mesig annars och glömma bort att livet känns roligare när jag är modig.
Var det det här som var viktigt just denna vandring? Att påminna mig själv om att vara modig? Att påminna mig själv om att det går alldeles bra att göra saker ensam även om jag nuförtiden oftast tycker att det är roligare att ha sällskap? Det är en för jädra fin känsla att sitta där i morgonsolen, dingla med benen, proppa in ägg i munnen och längta efter Tim. Allt jag behöver göra är att vandra ner från detta berg, så hittar jag honom. Jag är glad att ha valt ensamheten för en stund.
Tystnaden fortsätter att råda runtomkring mig medan jag lämnar den bara bergstoppen bakom mig och vandrar ner i trädens rike. Nu när jag har kommit ingång så fortsätter tänkandet av sig själv, och jag snurrar långsamt ut min egen historia för att förstå åt vilket håll i livet jag nu är på väg. Vad ska jag bli när jag blir stor? Jo, jag har ju bestämt att det är planetskötare som passar mig bra, men vad innebär det?
Tänker och vandrar, vandrar och tänker… Var modig, Klara, så blir det bra.
Vandra i skogen längs en slingrande okänd stig, tro att den slutar på en känd plats, bada i en vårkall sjö och får varmt kaffe efter, besöka ett gravfält från bronsålder nära där jag bor, se samma vy som människorna gjorde för 2500-3000 år sedan med ryggen vilandes mot den torra vinterljungen, sova i min trädgård under stjärnklar himmel och nästan fullmåne, vakna varm och glad i dunsäcken och höra ormvråkens läte, sätta mej upp och se den stiga upp i skyn med hjälp av termiken, ryttla, försvinna in i molnen. Det är också fint!