Det vi håller på med just nu skulle nog, enligt vissa, placera in oss under kategorin galna. En del kan nog se oss som modiga. Själva skulle vi nog vilja putta in oss under kategorin ”personer som ser möjligheter”. Och kanske eventuellt är lite galna.
Under de otaliga visningar av mejeriet som vi har haft för släkt, vänner och bekanta så finns det (för att vara svartvit) två kategorier av besökare som lämnar oss: De som ser möjligheterna i mejeriet, drömmarna, de som ser förbi det rådande kaoset och kan visualisera ett slutmål.
Sedan finns det andra lägret, de som har den där lätt oförstående blicken och som ser den enorma arbetsuppgiften det är renovera en 126 år gammal byggnad där det regnar in på flertalet ställen och har gjort under många år, med en ladugård som mer ser ut som en ruin från medeltiden än någon form av ekonomibyggnad. Båda har nog mer eller mindre rätt.
Vilka är det då som är så pass galna att de ger sig in i ett sådant projekt? Vi som nu är ägare och förvaltare av Svenstorps mejeri heter Hanna och William, Hanna är född och uppvuxen i Örnsköldsvik (för er som är lite ringrostiga på er geografi så ligger det alltså i ”Norrland”) och William är från Vinberg strax utanför Falkenberg. Till vardags jobbar Hanna som projektledare inom byggnadssektorn och William jobbar som Arkitekt. Lite fördelar där tänker ni? För information så lär de inte ut byggnadstekniker från 1800-talet på byggingenjörsutbildningen, men det som vi dock har med oss är att driva projekt när det kommer till tid, pengar, prioriteringar i vad som behöver göras först, ett hum om var man kan vända sig vid frågor och funderingar samt ett kontaktnät. Vad vi också har med oss är rumsutformning, det faktum att vi kan göra alla ritningar själva (ni som någon gång har planerat erat eget hus vet hur många gånger man hinner ändra sig innan man har en slutgiltig utformning), har en bra idé om vilka detaljer det är viktigt att fundera både en och tre gånger kring samt ett rätt så bra hum om vad som behövs när det kommer till sådana där tråkiga saker som tekniska installationer och krav från myndigheter.
Hur kunde ni komma på den briljanta idén att flytta till Slöinge tänker ni? Hur kan man inte vilja bo på en av de vackraste platserna i Sverige tänker vi! Efter 10 år av plugg, utlandsvistelse, samt jobbat oss igenom Sveriges storstäder kändes det helt enkelt som en naturlig del av livet. I sanningens namn så behövde vi båda flytta över lite fokus från jobbet på något annat och tanken var att hitta ett gemensamt projekt som vi båda var intresserade av. Något som gav tillbaka lika mycket till livet som den energi och engagemang vi stoppade in. Att detta skulle vara ett hus kändes helt naturligt.
Vi visste egentligen inte till en början vad vi var ute efter, bara att vi antingen ville ha någonting med väldigt mycket själ eller en tomt någonstans där vi kunde bygga vårt eget hus. Hanna ville bo med cykelavstånd till havet men inte nödvändigtvis havsutsikt och William ville inte ha några grannar in på knuten. Efter 10 år i lägenhet är gränsen nådd för att ha grannar vägg i vägg. Så här i efterhand kan man ju säga att det blev check på hela önskelistan.
Vår resa med mejeriet började sommaren 2017. Efter vår uttryckta önskan ”tänk om man kunde hitta ett gammalt mejeri att bo i” som infann sig efter ett besök på Lis mejeri så tog det inte mer än två veckor innan William fick ett samtal från sin pappa, ”Jag har hittat ert hus nu!”, ”Perfekt, skicka länken till hemnet”. ”Eh finns ingen, jag har bara sett det på avstånd när jag körde gräs i Vastad men det är nog ingen som bor där”.
Några av er som läser detta kommer att förstå precis vad jag menar med följande: Redan första gången vi såg huset så insåg vi att detta är vårt framtida hem. Efter det fanns det inget annat hus som ens var i närheten.
Efter lite detektivarbete så insåg vi att det visst bodde någon där så vi tog kontakt, det visade sig att de hade funderat på att sälja huset då det behövde mycket underhållsarbete men att det var inget som låg ute till salu just nu. Vi fortsatte att hålla kontakten via telefon, handskrivna brev och med jämna mellanrum så åkte vi förbi och hälsade på. Vi fick se mejeriet under alla fyra årstider innan det till slut blev vårt och varje gång vi var där så blev vi mer och mer förälskade i det. Se det lite som att man dejtar någon under ett längre tag innan man tillslut bestämmer sig för att vara ett par.
Det var andra som hade uttryckt intresse för mejeriet under årens lopp, vi satt som på nålar medan de hörde av sig till dessa för att se om de fortfarande hade något intresse, vilken bergodalbana av känslor det var innan vi tillslut fick erbjudandet om att köpa det.
Den 3 september 2018 fick vi nycklarna till Svenstorps mejeri. Att det hette just Svenstorps mejeri tog det ett tag att komma fram till, men efter ett besök på Eftra hembygdsförening så hittade vi Eftraboken (Lennart Nilsson, 1971) där det visade sig att mejeriet hade fått ett helt eget kapitel.
Ur boken anges följande ”Den 12 mars 1892 beslutade man att bilda ett mejeribolag (Eftra mejeriförening)… Byggmästare Ekberg från Varberg uppförde en mejeribyggnad efter ritning för 6900kr… Ekberg uppförde även samma år en ladugårdsbyggnad för 2000kr”. Mejeriet uppfördes alltså 1892 och var mejeri fram till och med 1935 då man la ned verksamheten till följd av industrialismen som effektiviserade möjligheter till att bedriva mejerier och skapade ett överflöd av mejerier i Halland.
Efter detta gjordes mejeriet om till slakteri, i samband med detta utfördes även mindre renoveringar i sann funkisanda samt lite brutalare ingrepp för att anpassas efter den nya verksamheten. På 50-talet köptes mejeriet av föräldrarna till den syskonskara som vi köpte det av och nu är det alltså familjen Lundgren/Weibull som har fått den stora äran att förvalta denna fantastiska byggnad.
Våra intentioner har alltid varit att bara göra det absolut nödvändigaste, att bevara och restaurera så mycket som möjligt, utan att för den delen skapa ett museum.
Att visa på att det går att skapa ett modernt familjehem samtidigt som man förvaltar vårt kulturarv. Att det finns fler sätt att bygga och bo än den klassiska villamattan.
Att man inte måste offra drömmen om landet för att hålla liv i karriären (denna är en kioskvältare).
Vår förhoppning är att vi med denna blogg skall kunna inspirera andra att vara modiga och våga följa sin dröm, oavsett storlek och oavsett tidigare kunskap. Kan vi bara få en av er att se att möjligheterna som finns i att bevara vårt kulturarv väger långt över svårigheterna så är det en vinst! Det finns så många byggnader runt om i vårt avlånga land som trånar efter kärlek, en kulturskatt som om den går förlorad hade varit inte bara en tragedi i sig men också ett sådant slöseri med resurser.
Vi tänker dela med oss av tips och trix, fallgropar, dåliga stunder av förtvivlan och bra stunder av hopp! Samt att ni så klart får följa hur det går med renoveringen av vårt mejeri.
Välkomna hit till oss, hoppas ni hänger med på drömmen!
Följ Hanna och William på Instagram: @svenstorpsmejeri
Ett gott råd börja med taket så att ni får en tät byggnad och sedan med bjälklaget och fortsätt nedåt.
Råd från en som köpte ett hus med anor från 1500 talet som var hårt nedgånget.
Jag hade god byggerfarenhet med gamla byggnader och gjorde alla konstruktionsritningar och byggritningar själv.
I dag är jag pensionär och sysslar med min vinodling.
Ska bli så spännande att följa eran resa, känns lite som det här med slakteri går igen i Hedmans släkten. All lycka till till er båda.