Stilla Havet. En vy utan slut. Vi står på stranden i Dominical, Costa Rica, och tittar på vågorna som rullar in och bryts mot sandbottnen. Det rasslar och klapprar i stenarna som dras med i suget och vi sjunker ner med fötterna i sanden. Det är varmt i vattnet, runt 27 grader, och lika varmt i luften. Jag står i bikini utan att frysa och känner mig glad.
När idén med en resa är att vara aktiv på ett sportigt sätt, då är det svårt för mig att nöja mig med något mindre. Ena halvan av vårt uttalade mål med resan är att klättra och surfa. I början drömde jag också om att fridyka, men det är fortfarande klurigt att få tag på utrustning att hyra, och det går inte att släpa med sig både en full klätterutrustning och en full fridykningsutrustning. Därför har behovet av havstid styrts om till att mest handla om surf. I Nicaragua kunde vi inte hitta de brädor vi vill använda trots att de tenderar att finns tillgängliga lite överallt, bara det finns vågor i närheten. Vi gjorde lite mer research och åkte helt sonika vidare till en annan plats som lovade ett större utbud. I Dominical har surfkulturen bitit sig fast de senaste 30 åren eller så. Det betyder att vi kan gå runt mellan tio olika uthyrare och leta upp varsin bräda som faktiskt passar oss. En 6’10 till mig och en 7’0 till Tim, lagom tjocka så att vi har bra med flytkraft. Redo!
Vi går ner till havet och surfar tills armarna trillar av och saltvattnet rinner ur näsan. Pausar. Gulpar i oss vatten sittandes på en trädstam på stranden och andas ut. Hoppar i igen – det finns alltid lite mer energi och alltid en våg till att fånga…
Vi äter, sover och slappar mellan varven. Byter till mindre brädor när vi blivit stabilare i vattnet. Tänk att jag kan surfa en 6’4!
Push repeat i åtta dagar.
Jag mår så bra av det här!
Lugn. Glad. Stark.
Mitt vänsterknä råkade jag stuka i Nicaragua, men nu är det stabilt igen och att surfa, det är perfekt rehab för ett havsdjur. Det är fortfarande en magiskt känsla att kunna använda benet som jag vill. Tänk att det gick att rekonstruera korsbandet jag slet av och att muskler och ligament växt sig starkare med all träning jag lagt ner. Tänk att jag bor i ett land som tillhandahåller den typen av sjukvård för sina medborgare. Hade jag fötts i Costa Rica så hade verkligheten nog varit en annan.
Mellan surfpassen som är anpassade till tidvattnet sitter jag på stranden och mediterar, gör yoga och låter vågorna forsa in över fötterna, funderar och är. Genom att inte försöka göra något eller vara någon så blir tankarna i mig tydligare, klarare. Jag släpper taget (igen) om en massa gamla känslor som handlar om att vara en Duktig Flicka, om att vara tvungen att hjälpa till, om att vara arg på och håna andra som inte tycker likadant om behovet av att rädda planetens ekosystem. Det är en lång loop som jag snurrar i.
Det som händer vid havet i Dominical är en läkeprocess som tillåter mig att gå vidare ur vad jag en gång var till något annorlunda. Under resans gång har jag haft ett antal sådana perioder, och det fina är att jag inte alls var beredd på att detta var vad som skulle ske under våran långtur, och att det var viktigt. Viktigare än att jobba på en gård eller samla in data om olika växter eller vad som helst som har med mig som dedikerad planetskötar-yrkesmänniska med förkärlek för regenerativt jordbruk att göra.
Jag har svårt att låta mig själv bara vara. Jag återkommer till den tanken och känslan om och om igen, precis som med surfen så finns det alltid lite energi kvar och en tankevåg till att hoppa på. Det är inte lätt att hitta ett värde i att bara vara, för den västerländska mentaliteten handlar om prestation på ett annat sätt. Göra-göra-göra. Ett mänskligt beteende som inte alltid är positivt. Att vara istället för att göra tror jag är en viktig del av att vara människa, eller i alla fall av att vara lycklig människa. Jag strävar efter en bättre balans mellan dessa två, och att vara aktiv utomhus, helt omgärdad av naturen, det är bland det bästa jag vet. Då är jag, och även om jag gör något som t ex att klättra så är det sekundärt. Det primära är att vara, och att vara närvarande i livet som flödar genom mig.
